Vinterträning

Det har slutat regna och det blir nog ingen mera nederbörd ikväll.
Och ikväll startar vi vinterträningen för alla 12-16 år. Hoppas att ungdomarna inte är för påverkade av denna gråa dag utan kommer till stugan med lust och ork.
På programmet står: kort lättdistans, koordinationslopp och enkel styrketräning.

Skidgruppen tränar också. Där är det tuffare träning på programmet med sikte mot Vasaloppet.

Men vi nöjer oss med löpträning på tisdagar och orientringsteknikutflykt en gång i månaden.
Om det inte blir snö. För i så fall blir det skidåkning istället. Kanske...

Vinterträning... låter tungt!

Bästa tiden

Bästa tiden är nu. Normaltiden.

Blir alltid sjuk av den så kallade sommartiden. Tvingas upp en timma tidigare än vad som är normalt för mig.

Normaltid. Tidens som är bäst!

Ner i stressträsket

Stressträsket. Jag har varit där förut och nu är det bara att inse att jag är på väg ner igen. Inte sakta och säkert utan fort och okontrollerat.

Har en förmåga att säga ok till olika uppdrag mest för att jag tycker det är roligt men ibland även för att det inte går att hitta någon annan. Jag har väl inte flera uppdrag än många andra ideella ledare men efter det att jag för några år sedan var sjukskriven för utmattning är stresströskeln inte särskilt hög längre.

Blir nu tvungen att börja rensa. Alltså inte för att det är tråkigt eller något sådant utan endast för min hälsas skull.

Sorry, som en del brukar svara i mail till mig. Hatar det svaret.

33 år är vi alla

- Jag fick lampan när jag fyllde år, sa Ann-Marie till Mathilda och Olof.
- När du fyllde 28? frågade Mathilda och skrattade.
- Nej, när jag fyllde 33, svarade Ann-Marie.
För nu är det så att många av oss 50 plussare i klubben är 33 år precis som Tobbe. Vilket han berättade för Ihreskog i fredagens GT.



Men ... det är klart ... några 24 mils löpning över Alperna, inklusive 15 000 meters stigning, på 8 dagar är inte något vi vanliga dödliga klarar av.

Bilden har jag lånat från marathon.se.



Grattis igen Linnea! Nu till Silvastipendiet och 25 000 kr!

Gårdagens bana

I den här skogen vet jag att det finns många gläntor med kryptynne. Alltså slånbärsbuskar som kryper längs med marken och har sylvassa taggar. (Se tidigare inlägg med bild.)
En del av dessa gläntorna är markerade med gröna streck men inte alla. Därför blir det också en del omkringspringningar för att inte riskera att hamna i en sådan glänta. Det går verkligen inte att komma igenom dessa utan att riskera taggskador i hela fötterna.
2-3 Stod en liten stund på stigen och funderade tills jag kom på att senaste veckans nederbörd hade fyllt hela gläntan och skogen med vatten.
6-7 När jag närmade mig kontrollen såg jag GardaBernt, en äldre herre med mycket terrängkännedom, komma ut från skärmen samtidigt som jag såg den.
7-8 Noterade att han valde det södra vägvalet. Tänkte att det såg blött ut och sprang lite mera rakt på. Vi var i stort sett samtidigt vid stigkröken. Hörde senare vid målet att väten var fylld med vatten upp till knäna för de som valde den vägen.
10 Närmade mig kontrollen och såg en man, en hund och tre fruntimmer i gläntan precis söder om gropen. Inte så svårt att hitta den skärmen alltså.
10-11 Hunden lyckades vara framför mina fötter hela sträckan fram till stigen. Trots att jag bytte riktning lite hit och dit. Var lite snubbelrädd. Är även rädd för hundar. En riktig fegis!

Funderade på att ta en längre bana men när jag såg att de längre banorna gick söderut i det gröna område där jag hade en djungelvandring i somras så avstod jag. Noterade att Lena och Ing-Marie hade varit ute i nästan 1,5 timme på en av de längre banorna och blev glad att jag inte gav mig iväg åt det hållet.

Blåa banor?

GurpeAnki hade behövt det där avåkningsskyddet idag. På väg till åttan ramlade hon pladask och kvaddade näsan, glasögonen, ena armen och nacken. Kom till målet med helt nedblodad näsa. Stackars henne!
Lite tröst blev det kanske i eftermiddags med kakbuffén i bygdegården.

Sprang oranga banan som var 3,7 km och hade 14 kontroller. Tog det lite lungt för hjärtats skull... eller ... kanske för att jag också är rädd för att:
- ramla och slå mig
- tappa riktning
- inte hitta kontrollerna
- få hjärnsläpp
Har jag blivit rädd för att orientera? Kan jag fortsätt med det här?

I förslaget om nya tävlingklasser med banlängder och svårighetsgrader har man föreslagit att den blå svårighetsgraden skall försvinna. Alltså lika svårt som svart men i inte lika svår terräng. Det finns en rekomendation till banläggarna att lägga våra äldrebanor i lättare terrräng men hur skall banläggare kunna klara av det när det redan idag är svårt för många banläggare att förstå att höga branter och dylikt är rent av livsfarigt för många av oss äldre.
(Gäller naturligtvis inte dagens bana.)

Dessutom föreslår man en rejäl ökning av banlängderna trots att 80% av alla som deltog i undersökningen angående tävlingsklasserna var nöjda med hur det är idag. Vem lyssnar man på? Skall vi bli färre?
Och så mellanklasser.
Dessutom borde man kalla klasserna för vad de är och följa RF:s riktlinjer angående barn. och ungdomsidrott.
Alltså: Barnklasser - 12 år och Ungdomsklasser 13 - 20 år och sedan Äldre klasser eller något sådant.

Ordförandekonferens i Tjottaheti någonstans om tre helger. Anmälde mig innan jag hade upptäkt hur otroligt svårt och bökigt det är att ta sig dit. Tidigaste flyg till Stockholm på lördagar är kl 9. Så är det säkert från fler avslägsna ställen i vårt avlånga land. Hur skall vi hinna fram i tid utan övernattning på fredagkvällen? Och så måste jag ligga ute med alla resekostnader själv.
Vad är det för fel med att stanna någonstans i Stockholm?

Avåkningsskydd á la Buttle

Snart är det väl risk för halka och avåkningar. Men sker det i den här kurvan i Buttle blir det en mjuklandning.
Skörden ser ut har varit extra god i år eftersom här ligger många flera ensilagebalar än tidigare år.

Regn, blåst, regn, blåst, regn, blåst, regn, blåst, regn, blåst och så vidare. Ingen lust att träna. Får skärpa mig och trotsa vädret. Är ju Skogis Cup i Etelhem på söndag. Tror jag.