söndag 18 oktober 2009

Blåa banor?

GurpeAnki hade behövt det där avåkningsskyddet idag. På väg till åttan ramlade hon pladask och kvaddade näsan, glasögonen, ena armen och nacken. Kom till målet med helt nedblodad näsa. Stackars henne!
Lite tröst blev det kanske i eftermiddags med kakbuffén i bygdegården.

Sprang oranga banan som var 3,7 km och hade 14 kontroller. Tog det lite lungt för hjärtats skull... eller ... kanske för att jag också är rädd för att:
- ramla och slå mig
- tappa riktning
- inte hitta kontrollerna
- få hjärnsläpp
Har jag blivit rädd för att orientera? Kan jag fortsätt med det här?

I förslaget om nya tävlingklasser med banlängder och svårighetsgrader har man föreslagit att den blå svårighetsgraden skall försvinna. Alltså lika svårt som svart men i inte lika svår terräng. Det finns en rekomendation till banläggarna att lägga våra äldrebanor i lättare terrräng men hur skall banläggare kunna klara av det när det redan idag är svårt för många banläggare att förstå att höga branter och dylikt är rent av livsfarigt för många av oss äldre.
(Gäller naturligtvis inte dagens bana.)

Dessutom föreslår man en rejäl ökning av banlängderna trots att 80% av alla som deltog i undersökningen angående tävlingsklasserna var nöjda med hur det är idag. Vem lyssnar man på? Skall vi bli färre?
Och så mellanklasser.
Dessutom borde man kalla klasserna för vad de är och följa RF:s riktlinjer angående barn. och ungdomsidrott.
Alltså: Barnklasser - 12 år och Ungdomsklasser 13 - 20 år och sedan Äldre klasser eller något sådant.

Ordförandekonferens i Tjottaheti någonstans om tre helger. Anmälde mig innan jag hade upptäkt hur otroligt svårt och bökigt det är att ta sig dit. Tidigaste flyg till Stockholm på lördagar är kl 9. Så är det säkert från fler avslägsna ställen i vårt avlånga land. Hur skall vi hinna fram i tid utan övernattning på fredagkvällen? Och så måste jag ligga ute med alla resekostnader själv.
Vad är det för fel med att stanna någonstans i Stockholm?