Lördagens tävling var en sprint på Kneippbyn söder om Visby. Kneippbyn är ett Sommar- och Vattenland. Det fanns inte där när jag var liten. Då fanns bara det gamla pensionatet, rotundan, några stugor, en brant trappa ner till stranden och det stora stängslet som markerade att det var absolut förbjudet att gå in på det militära området kallat södra hällarna. (Norra området på kartan.)
På våren plockade vi blåsippor och på sommaren dansade vi kring midsommarstången och lekte på den steniga stranden.
Området ligger på den klintkant som sträcker sig från Hallshuk i norr till Blåhäll i söder på öns västra sida. Det innebär att backarna är rätt så tuffa för gamla tanter. Likadant blir det på nästa års Sprint-SM i Visby. Men då är inte vi gamla tanter med utan enbart eliten som med lätthet kommer att sprinta upp och ner för Visbys branta backar.
Har endast ritat in mina misstag. Till trean började jag med att inte tänka alls. Sedan såg jag någon komma ner för backen och tänkte: - Det där kan inte vara stenen. Ser ut som en punkthöjd. Forsätter söder ut en en bit innan det slår mig att det inte finns några punkthöjder på kartan. Stenen såg faktiskt ut som en klintpunkthöjd.
Tappade den ledning jag hade vid tvåan och bomtiden blev 32 sekunder.
Sedan brände det till ännu värre. Valde att klättra upp, springa uppe på klinten och sedan ta mig nerför stigen med trappor bara för att ingen skulle se när jag sprang ut från kontrollen. Bomtid 1.12 och klart sist på sträckan.
Blev trea av nio deltagare och blev glad för att jag var snabbast till tvåan och sjuan.
