Medan Linnea sprang som ett spjut i Ungern stod jag och glodde på en 1 meters brant och förstod inte alls vart skärmen fanns. Så hörde jag ett flåsande i buskarna och ut ur buskarna kom RastaAnders. Han såg inte heller någon skärm.
Fattade ingenting. Hade banläggaren glömt att sätta ut skärmen? Var kontrollringen feltryckt? Skulle jag strunta i att leta och fortsätta springa till sjuan?
Så kom långskånken BroUffa farande och dök ner i en dunge bestående av högt gräs och lika höga taggbuskar. Och där satt skärmen. Mitt inne i bråtet som till och med täckte slutet av brantkanten. Blev något sur. Speciellt med tanke på att jag sprang en mycket lätt Öppen 2 och tiden blev pinsamt lång på grund av den gömda skärmen. Får väl skämmas hela hösten.
Dags för planeringsmöte med de andra ledarna för gula och vita gruppen. När vi satt där på den knastertorra marken hörde vi de andra orienterarna ropa att Linnea blivit tvåa. Svettiga, hungriga och fullt koncentrerade på att bli färdiga så att vi kunde få komma hem så snart som möjligt nickade vi lite och fortsatte planera.
Åke K, som hade lämnat nyheten, var lite lack på oss för att vi inte hade jublat. Men jag intygar att vi var mycket glada för den nyheten!
Otroligt tråkigt med Martin Johanssons skada. All heder åt de andra tre löparna som stannade och hjälpte honom istället för att springa vidare.
Har lånat bilden från orientering.se. Fotografen heter Sören Andersson och är en av mina gamla fritidsgårsbesökare. Lite kul tycker jag!
