måndag 6 februari 2017

Guldmedaljen

I lördags var jag på vår gotländska idrottsgala där bland annat jag och tre andra gamla idrottsledare tilldelades Gotlands Idrottsmedalj i guld. För att få den krävs att man har varit idrottsledare i minst 20 år och det var väl ingen av oss fyra som stod där på scenen som har jobbat ideellt mindre än 40 år.


Själv började jag som ungdomsledare i klubben 1973. Bittan och jag hade vår första nybörjarkurs i källaren på baptistkyrkan på Länna. Det var ju så förr i tiden att man startade kurserna på vårvintern inomhus med teori och därefter blev det full fart i skogen. Barnen var äldre än vad nybörjare är nu för tiden och alla kunde både läsa och skriva så ingen tappade sugen på vägen ut i skogen.
1974 blev jag invald i Gotlands Orienteringsförbunds styrelse som ungdomsledare och damkonsulent(!) och sedan dess har det bara rullat på med lite uppehåll då och då och många olika uppdrag. Nu har jag ingen ork kvar men kanske jag kan göra någon nytta igen när jag blir pensionär.
Det blev en trevlig kväll med massor av prisutdelningar, underhållning och mat. När de andra (600 deltagare) stannade kvar för att dansa och mingla tackade jag för mig och tog mig hem med min medalj och min förkylda näsa.


1980 blev jag ordförande för SOK Svaide. Undrar hur medlemmarna vågade välja en oerfaren tjej som mig till det uppdraget och undrar också hur jag själv vågade tacka ja?
Det var väl så att alla äldre fanns där och stöttade och den här guldmedaljen delar jag med pappa Tore, mamma Svea, Robban, Sune, Totte, Vera, Asta, Allan, Ove, Bengt, Birger och hela GOF:s styrelse som trodde på min idé med Lillkorpen och alla enträgna gotlandsorienterare som fortsätter med att förvaltar vårat arv från våra föregångare i de gotländska skogarna.
Mitt guld är allas guld!