torsdag 16 oktober 2008

Jag läste om en undersökning där man hade tagit reda på hur olika specialidrottsförbund levde upp till de jämställdhetskrav och -mål som staten har ställt upp för att man skall få bidrag till sin verksamhet. De flesta av förbunden levde inte upp till målen och kraven. Orienteringsförbundet ingick i undersökningen men det framgick inte av artikeln vilka förbund som inte skötte sig så jag vet inte hur det förhåller sig med det.
Men... de flesta inom vår idrott tycker att det är helt naturligt och självklart att vi är både kvinnor och män som orienterar och är ledare. Trots det förekommer det många olika smygdiskrimineringar. En av dom kan man läsa i Maria Juneviks krönika i senaste Skogssport och handlar om hur få (eller ingen) sträckor i 25-manna som passar för damer 40+.
Ett annat exempel är följande: Det är möte med en grupp bestående av både män och kvinnor. Då och då under de olika diskussionerna slirar pratet ut om något som inte har med mötet att göra. Om det är en man som slirar ut så lyssnar de andra männen intressant och ställer följdfrågor och berättar gärna något liknande som de varit med om. Om det är en kvinna som på samma sätt slirar ut börjar männen skruva på sig lite besvärligt och gör ordförande uppmärksam på att tiden går och att vi inte har tid att "babbla" om annat. Visst stämmer det? Kolla på nästa möte du är med på!