Hejnum Hällar består som det hörs av mycket hällmark. Området är ordentligt betat och det är en mycket öppen terräng. Det innebär att det är kompass och stegning som gäller.
Själv lånade jag ut min handkompass till en liten tonåring och fick nöja mig med en vinglig färd med tumkompassen. Gick rätt bra igår och lite mindre bra idag.
Inte så mycket att rita in eftersom riktningen banan runt var rakt på. Snubblade på väg till ettan men höger fot var hårt tejpad så det gick bra att lufsa vidare. På väg till sjuan stannade jag till vid en öppna sankmarken öster om kontrollen fick jag ett mindre hjärnsläpp och började läsa på trean. Försvann nog inte så mycket tid.
Att det sen tar lång tid för mig att komma runt (36 minuter) beror mer på den värkande ryggen och den dåliga konditionen.
Mest rakt på här med men lyckades med att bomma trean trots att jag såg flera löpare som vek av åt höger till en kontroll. Jag vet inte varför jag inte sprang dit och kollade om det var rätt kontroll. Kanske för att jag hade tappat bor mig i stegningen? Kanske för att jag inte vill missa tid på en onödig vinkling? (Missa tid... ha,ha,ha!) Eller kanske för att jag är lite allmänt slut i huvudet?
Hejnum Hällar 1969.
Förr i tiden avslutades säsongen med tävlingen 2-milen. Det fanns tre banor, 2-milen, 1-milen och halvmilen. Lite längre fram lades även kvartmilen till och ännu längre fram blev det en tävling med vanliga banor och nu finns inte den tävlingen längre. Det pratades om att ingen orkade 2 mil längre...
Jag minns att Aina vann och jag blev tvåa, att jag var så nervös så att det jag fick i mig till frukost var mjölk och bulle samt att Aina åt gröt.
Ramlade på en grusväg på slutet av banan. Handen blödde men kompassen klarade sig.
Ramlar, ramlar, ramlar....
Det slingrande höjdområdet till öster på kartan är stormstrandvall från Ancylussjön. Grundvattnet tränger upp i de små sänkorna och bildar källor, små bäckar och sankmarker. Ett fint område med granskog!
