Äntligen Peace

Peace i förmiddagssolen.

Peace i eftermiddagsskuggan.

Äntligen har det hänt något med rosen jag planterade i våras. Den skall bli en meter hög men det har den inte blivit. Oroade mig lite för ifall om jag hade gjort något fel men så växte två knoppar fram och nu har äntligen en av blommorna slagit ut.
Äntligen lite Peace!

Min "ärvda" rosenbuske blommor för fullt med sina röda knoppar, gul-rosa blommor. Den är så söt!

Motionsorientering på skjutfältet

"Brentman" hade strängat en särdeles lång 7:a (ett himla dumt gotländskt påhitt att Öppen 7 får vara upp till 4 km lång) så jag valde den kortare 3:an istället. Banan bestod av fler kontroller än 7:an och en del var samma så det spelade inte så stor roll att det blev en delvis lättare bana.

Tofta skjutfält är naturligtvis en mycket öppen terräng men vissa föremål, cementväggar och hus, är inte med kartan så det kan vara lite klurigt att orientera. När man skall ta sig över stora öppna områden gäller det att vara noggrann med riktningen för det är lätt hänt att det blir "snespring" så det gäller även att hålla i kompassen och komma ihåg vilken vildrosbuske man har siktat in sig på.

Men har man tur ser man skärmen när det är 240 meter kvar ...

Kom snett från höger över vägen och såg skärmen på 240 meters avstånd!

 Till 7.an var det lite skog att springa i men marken var täckt av ljung. Borde inte sånt markeras med till exempel lila färg så gamla tanter med korta ben kan välja en annan väg? Eller kanske rosa kan gå bra.

Ser lätt ut va?
Men, men ... höjden är så liten att den inte syntes
bakom den militära väggen som inte finns med på kartan. 

Det blå till vänster är havet.
Utsikten får man "på köpet".

Många stigar är det på skjutfältet men alla är inte speciellt bekväma att springa på. Många av dom är knöliga endurospår och andra är igenväxta spår efter stridsvagnar.
Tofta skjutfält är ett stort och havsnära område mellan Västerhejde och Tofta. I många år har området varit stängt för allmänheten men när militären försvann från ön har området öppnats så att vi alla kan beskåda vilken "öken" försvaret har gjort av ett av Gotlands finaste naturområden. Detta har även gett möjlighet för oss orienterare att orientera där och för FMCK att bedriva sin motorcykelverksamhet i endurospåren.
Men nu har försvaret bestämt sig för att stänga området igen för att kunna bedriva träning för soldater som skall till Afghanistan. Sanslöst! Det finns inget som kan få mig att förstå meningen med detta slöseri med människoliv, miljön och skattepengar.
Nej, låt oss få behålla området till rekreation. Det mår vi alla bättre av!

PS Noterade att salmbären på de öppna fälten var mogna. Inte alla som hinner lägga märke till sådana viktiga saker.
PS Såg två rådjur vid 7:an.

Torsk i Flundreviken

Två fina torskar pilkade utanför piren i Visby hamn.

De här torskarna hade gärna Fiskegubben gärna dragit upp men så är det inte.
Häromkvällen tränade vi hans högra strokedrabbade ben och med stor möda lyckades han med att gå till Flundreviken. När vi vilade vid Flundrevikens rensbord kom en man med torskfångst iland.
Torsken tillhör numera de mera sällsynta fiskarna i Östersjön och Fiskegubben blev glad över att äntligen få se torsk igen. Promenaden hem blev med en gång mycket lättare.

Kajsas sista etapp

Kajsa Darvelid Malmbergs sista etapp blev resan hem till Akebäck och i fredags begravdes hon i kyrkan där hon blev döpt, konfirmerad och fru Malmberg. Det var en sorglig dag och vi som hade känt Kajsa som en Svaidetjej och kompis dröjde länge kvar den eftermiddagen för att prata om Kajsa och hur det var för länge sedan när vi kämpade på tillsammans i skogen.
Jag lärde känna Kajsa 1975 när hon och kompisen Carina Westerlund kom till oss i klubben för att, precis som sina yngre bröder (Tomten och Gasen), lära sig orientera. Deras första tävling blev en gråmulen 2-milen. De sprang i par och banan var 5 km. Banan var alldeles för svår för nybörjarna och töisarna var nog ute i skogen i minst tre timmar. Trots detta fortsatte de att vara med. Vi hade ju så många söta och spännande killar i klubben att lära känna!

Kajsa och Carina på besök hos mig tillsammans med en massa andra Svaidingar den 2/11 1975.

Kajsas lillebror Urban (Tomten) var också med på besöket.

Det dröjde inte många år så var Kajsa tillsammans med flera äldre ungdomar i klubben ledare för de yngre barnen. Det finns nog kvar en del orienterare som har haft Kajsa som ledare och inte bara i vår klubb utan även i Långhundra IF där hon var medlem sedan hon flyttade till Knivsta.

Katrine Söderqvist i famnen på Kajsa vid 3-dagars 1978.

Att utbilda sig till förskollärare blev ett naturligt val för Kajsa och tillsammans med klubbkompisen Lena Sandmark började de studera här i Visby.

Kajsas kompis Lena var en av klubbens duktigaste skidåkare.
Här vid Skid-DM 1976.

Vid den tiden tränade Kajsa mycket med den yngre klubbkompisen Helena Svensson, så när Kajsa berättade för oss andra att hon var så trött när hon hem på kvällarna var väl ingen direkt förvånad utan jag rådde henne att söka läkaren för att kolla sina järnvärden.
Jag glömmer aldrig den dagen jag träffade henne och Lena i kön vid AMU-restaurangen och hon berättade att tröttheten berodde på cancer. Jag kommer precis ihåg hur jag reagerade på beskedet och jag hade svårt att ta in vad hon berättade. I min verklighet kunde inte en så ung människa bli så sjuk.
Kajsa fick göra uppehåll i sin utbildning under tiden hon fick behandling och efter många år blev hon friskförklarad.

1978 blev Kajsa och Svaidekillen Lennart "ihop". Många år senare flyttade de till Knivsta och 1987 föddes Johan och några år senare kom lilla Sara.

1988 gifte sig Kajsa och Lennart i Akebäck kyrka.
Klubbkompisarna bildade en "skärmskyldring".

Kajsa arbetade som förskollärare på en av förskolorna i Knivsta. Hon engagerade sig även fackligt och var platsombud för Lärarförbundet. Jag har läst i lärartidningen och nätet om hur Kajsa tillsammans med andra platsombud i Knivsta var med och kämpade mot kommunens nerdragningar och för högre lärarlöner.

Kajsa med sina "dagisbarn" 2012.
Bilden är lånad från mobil.unt.se

För tolv år sedan kom den elaka cancern tillbaka, först i brösten och till slut i skelettet. Den 4 juli orkade Kajsa inte längre.
Jag sörjer en av "mina" speciella "Svaideungar" som alltid var glad, hjälpsam, företagsam och duktig och kan inte förstå varför just Kajsa, bara 51 år, inte skulle få fortsätta leva.

Frida i mål i Boden

Frida sprang nyss in som åtta i D 20. Hon gick ut som nia och plockade en placering. Bra jobbat!

Grattis Frida!

Topplacering för Amadeus i Boden!

För en stund sen sprang Bro-Adde i mål som 12:a i H 16!
Med tre finnar och en norsk framför sig måste han nu kunna aspirera på platsen som Sveriges 8:e bäste i H 16.

Grattis Adde!

Dimman och släken i Ihre