Det var en gång en liten tant som bodde i den östra delen av det avlånga kalla landet där solen sällan visar sig. Den lilla tanten bodde i ett hus som var alldeles för stort för henne eftersom mannen var i väst och räknade fiskar, sonen var i söder och såg på film och dottern var i norr för att lära sig allt om människokroppen.
Det mesta var för stort för den lilla tanten. Bilen var för stor, de blå jeansen var för stora, den lappländska koftan var för stor och de svarta skorna var även de för stora. Och även räkningarna var för stora men den lilla tanten med de blekta slingorna i sitt gråa hår brydde sig inte så mycket om allt det stora bara solen visade sig lite granna så att hon kunde ge sig ut på vandring och njuta av den härliga naturen.
En fredagsmorgon när den lilla tanten satt vid sitt stora matbord såg hon att solen skymtade bakom trädtopparna.
”Åh, så härligt”, tänkte hon. ”Äntligen kan jag få röra på mig i det vackra solskenet!”
Men först skulle den lilla tanten åka i sin stora bil till den brusande staden för att låta sjukgymnasten lossa nerverna i nacken och för att låta bilverkstan byta däck på bilen. Sjukgymnasten knådade på den värkande nacken och berättade för den lilla tanten om vikten att vandra långsamt istället för att med den stora klockan på armen springa eller gå så fort som möjligt.
Med sjukgymnastens visdomsord klingande i huvudet bestämde sig den lilla tanten att ta sig en lugn promenad på det stora berget men först ville hon dricka te i sin stora kopp och äta en smörgås.
”Men vad är det här”, undrade den lilla tanten när hon fick se en brödsmula röra på sig. Det var en mjölbaggelarv!
Larven hade följt med ett paket Flatbröd som den godhjärtade dottern hade flyttat från sitt skafferi till sin mammas brödlåda.
Och så gick det till när motionstid förvandlades till städtid och fortsätter det att gå till på detta sätt lär ingenting inom en kort tid vara för stort för den lilla tanten.
