Riktig orienterare?

Sitter här med min andra kopp te denna gråa lördagmorgon i januari. Vidhåller fortfarande att januari är en av årets tre värsta månader.

Har anmält mig till Framtidsseminarium gällande orienteringen på Gotland. Inte som ledare, jag har avsagt mig alla ledaruppdrag, utan för att jag känner ett visst tryck på att jag borde vara med.
Tillhör ju den "pliktuppfostrade" generationen. Dagens unga (eller i alla fall yngre än mig) orienterare som borde ha tagit över ledaruppdrag från oss äldre är "lustuppfostrade" och gör nästan bara det som de har lust till för stunden. Gäller naturligtvis inte alla unga och jag är glad för alla de yngre som åtar sig olika uppdrag inom orienteringen.
Givevis tillhör jag även den generationen som har "lustuppfostrat" mina egna barn och är bland alla de äldre som får skylla sig själv att läget är som det är.
Hur som helst är ledarbristen inom orientering på ön ett problem som delvis beror på ovanstående men även på att många unga flyr här i från till bättre utbildningar och mera ekonomiska framtidsutsikter.
Eller är det de gamla som skall styra likt en hövding i sin klan?

Vi skall prata om vad en "riktig" orienterare är.
Jaha? Vad är problemet?
Kan det vara så att orienteringsrörelsen i Sverige är en snobbig sekt där man inte är välkommen på riktigt om man inte ser ut på ett visst sätt, tränar ett visst antal dagar i veckan, deltar i så många tävlingar som möjligt i tävlingsklass, tycker att O-ringen är den ultimata semesterveckan eller att tävlingsbanor skall vara så långa, svåra och terrängen vara superkrävande?
Om det inte hade varit så att jag hade blivit inskolad i sporten som litet barn med en orienteringsintresserad pappa är jag säker på att jag inte hade passat in i dagens svenska orientering. Jag vet därför att jag under alla mina år som ledare har deltagit i möten, som ledare vid tävlingar och som deltagare i tävlingar där jag ahr mötts av nedlåtande blickar och förminskande svar och attityder.
En sån där kort och tjock gotländsk tant kan väl inte veta vad orientering är och dessutom vara en "riktig" orienterare.
Tja, vad vet jag egentligen vad andra ledare och tävlande har tänkt och tyckt? Jag påstår att jag vet en del men framför allt vet bara jag vad jag har upplevt och det kan ingen säga emot.

En "riktig" orienterare är kanske ett problem för hela idrottsrörelsen idag. Vad är en "riktig" idrottare?