Jag gillar sprintar eftersom det är korta banor med många kontroller samtidigt som det gäller att vara snabb i tanken. När jag var ung var det enda som kunde liknas vid dagens sprintar "miniatyrorientering". En skojövning som oftast fanns med på läger. Gillade det redan då.
Men nu är det som det är med mina värkande kroppsdelar och onsdagskvällens övning spökar fortfarande i foten-ryggen-höften. Det går definitivt inte snabbt och Visbys grymma backar är inte att leka med. Bara att välja: Ha kul och ha ont eller ha tråkigt och inte ha lika ont.
Två klättringar uppför blev det, 2:an - 5:an och 7:an - 11:an. Är glad för jag slapp klättra ända nere ifrån sjukhuset som många andra tävlande med längre banor fick smaka på.
Övrigt: En perfekt arena i en trång liten "halv"sänka.
Bra där Bro!
2 kommentarer:
Vet du vad det värsta för flertalet av oss som tävlade i de äldre klasserna var? Jo,att hitta startpunkten, som vi letade, smått chockade av alla kontroller?! Ibland blir jag helt förundrad över mig själv: Fram till 30-års åldern var löpning något jag aldrig befattade mig med, nu tävlar jag i sprint!!!
Det som är mycket bra med en öppen bana är att jag hinner kolla på kartan i lugn och ro innan jag startar.
Sägs att det är aldrig för sent att börja löpa. Borde kanske ha gjort som du.
Skicka en kommentar