Terrängen är nog typiskt gotländsk med småstainar, tuvor och en massa ljung att snubbla omkring i. Och framför allt svårlästa gläntor och höjdkurvor.
 |
| Högerklicka om du vill se en större karta. |
Från trean till fyran stod valet mellan vänster eller höger om sankmarken. Lade märke till att staketet var gulmarkerat och tänkte att det var nog mer lättframkomligt för mig.
Tog inte ut någon riktning med kompassen utan tänkte följa höjden ner mot staketet och det gjorde jag kanske. Eller var det kanske ett perfekt upptrampat spår som kom i min väg? Insåg till slut att något var helt galet, skärpte till mig och styrde in mot staketet.
Mellan sexan och sjuan gjorde jag inget fel även om det ser ut så med min inritning. Det var pennan som slant. Blir väl så när man använder tidningen VI, liggandes i famnen, som underlägg.
Åttan till nian. Vet inte? Kändes så fel men blev ganska rätt. Kom i alla fall i mål.
Händelser i skogen ...
Vid sista säkra in till femman kom våran Monica linkande. "Gummvad" sa hon. Frågade om hon behövde hjälp men hon hade skickat bud till RastaAnders om att möta upp henne med varma jackan. Stackars Monica!
En av våra "tillbakakomlingar", Tommy, for fram som en furie i skogen, bommade kontrollerna och så var vi nästan samtidigt vid några av banans kontroller. Så kan det också bli!
- Såg du någon svamp i skogen, frågade Fiskegubben när jag kom hem.
- Nej, svarade jag, och jag är säker på att det inte fanns några eftersom jag tar mig fram så sakta och ligger då och då med trynet i marknivån.
Fiskegubben skrattade. Det är kanske en liten fördel med stroken (Får man säga så?) att han har blivit mycket lättroad och skrattar åt alla min dåliga skämt.
Vid Stafett SM kunde inte det unga VOK-laget fullfölja eftersom Mikaela blev sjuk dagen innan. Tråkigt för tjejerna men de har två år kvar i juniorklassen så nya chanser kommer.
