Dags för vita banor

Ikväll var det dags för vår yngsta grupp att börja träna på vita banor. Gänget har hållit på i ett år, en del till och med två år, och är rätt säkra på att passa kartan samt har en bra rumsuppfattning i området runt stugan.
Det är inte helt lätt att orientera i vår skog eftersom där finns mängder med stigar av olika storlekar. Svårt men ändå bra träning för att lära sig hitta.
Kvällens träning startade med Caramba och sedan fick de prova på att lära sig vilket vägval som verkar bäst till de olika kontrollerna. Dessutom hade Bob lagt banan på sin nyritade karta med sprintnorm så det blev en övning med både nya karttrecken och olika vägval.
Några var snabbt i mål och några andra tog lite mera tid på sig. Lätt hänt att glömma bort att passa kartan och då blir det rätt jobbigt med alla stigar. Bara att ta nya tag!

Ingen utlovad artikel i dagens DN om han somblev räddad. På grund av fotbollstjafset som upptog det mesta av sportbilagan?

Imorgon har den här sönderstressade tanten tagit på sig att ha orientering med alla yngre på skolan. Har en del kvar att göra och klockan tickar på.
Att jag aldrig lär mig!

10mila 1981

Söndagens DN Sportbilaga pryds av 10milatält, snöslask och en yngling från Stora Tuna IK.
I tidningen kan man läsa historien om livräddaren som försvann och som Skogssport tidigare har publicerat.
Jag minns den där tävlingen och i förrådet i en kartong under fem andra kartonger finns en bild som jag har plåtat och som GT publicerade på första sportsidan. Den föreställer Bros sista man, Thomas Samuelsson, kämpandes i snöstormen på väg in i mål.
Bilden kommer här när resten av familjen är på lite bättre humör och kan hjälpa den här "ryggonda" med att lyfta kartonger.
På tisdag kan man läsa i DN om han som blev räddad.

Den här påskhelgen har varit en riktigt tråkig helg utan orientering. Visserligen fanns det möjlighet till motionsorientering i fredags men jag "orkade" inte åka dit. Verkar som om jag har drabbats av "stansjukan".
Alltså, att det är så långt att åka när man skall ut på landet. Orkade köra mycket mera när jag bodde på landet och saknar orienteringsutflykterna med barnen, deras kompisar och på de senaste åren med GurpeAnki.
Får skärpa mig!

Glad Påsk

Glad Påsk

till er alla som läser den här bloggen!

Långfredagens solnedgång

Kunde inte låta bli....
Skyndade mig ner till stranden för att fånga den röda ballongen innan den försvann.

Orientering förr i tiden del 9

Min första fastlandstävling 1969

Vi var inte så ofta på fastlandet och tävlade när jag var ung. Så att få en resa i pris som bästa YF 1968 var något stort för mig. Jag fick åka med de andra pristagarna i övriga ungdomsklasser. Det var Peter Stenberg i YP, Thomas Blomér i ÄP och Gurli Hörnell i ÄF. Med på resan var också Gurlis kompis Christina Hult och ledare var Folke Nyberg.

Kolla skärmen!

Resan började med den sex timmar (!) långa båtfärden till Södertälje. Vi blev inkvarterade i en villa i Katrineholm. Det var 10-mila i Åkers Styckebruk så Folke tog oss med dit ut. Folke blev kvar på tävlingen. Jag tror att han fick hoppa in som reserv i Bro SK:s lag.

10-mila 1969 Åkers styckebruk
Nästan i mitten av bilden syns Bro SK:s startman Rolf Westerlund.
Det är han med blå kläder och keps.

Hur vi kom tillbaka till villan vet jag inte men på morgonen fick jag, trots att jag var yngst, ringa efter någon som var tillfrågad att skjutsa oss. (Eller var det taxi?)
Hur det gick? Inte så bra minns jag. Det hade varit en stormig vinter och vi hade blivit varnade för att rotfällor. Jag hade aldrig sett en rotfälla förut och var rädd hela tiden för att göra något fel.
Hemresorna på den tiden var av värsta sorten. Nattbåt, ingen hytt, låg på trädäck utomhus med vatten i en ränna skvalpande i örat heal natten. Framme i Visby sex på morgonen. Tog alltid en hel vecka att bli helt återställd efter de hemska hemresorna med färjan.

PS Ett av Folkes barnbarn är en av våra sötnosar i skolan. Häftigt va!

Orientering förr i tiden del 8

I en annan del av Gothem

Det här är en annan del av Gothem som jag skrev om för några dagar sedan.
Banan är från något Skol-DM. Jag minns att det var grått, kallt, tät och risig skog. Jag minns att det var riktigt slitet att ta sig fram i skogen med i stort sett kompassen som enda stöd.
Jag har inte sparat något resultat så det gick väl inget vidare bra för mig på den tävlingen.
En riktigt tråkig historia!

Orienteringens Frälsare

"Jag såg Jesus på Stenkumlaväg", berättade min mellanstadiefröken för klassen. Vi kunde inte låta bli att fnissa åt stolligheterna. Man kan ju inte se Jesus.
Men så hände det... Jag såg orienteringens Frälsare-Messisas-Jesus trippa förbi mig på väg in mot de sista kontrollerna i Östergravarna.
Trodde jag fick en uppbenbarelse men för säkerhets skull kollade jag med Lena som såg samma syn som jag.
- Jo, det var Annichen, svarade hon.
Vände mig om och tittade. Var det verkligen vår Frälsare?
Jo, och tack vare hennes återkomst till orienteringen har sporten fått lite extra uppmärksamhet i både lokalpressen och DN. Tänk vad en sådan stjärna kan betyda!

Men, men... Juniortjejerna och landslagsLinnea som gick framför oss la inte märke till vår lilla Frälsare.
Orienteringsklubbar! Dags för historielektioner i samband med träningspassen!
Dags för lärjungarna att börja predika orienteringens lov.