Lönearbete - ideellt arbete Vad är roligast?

Två möten i måndags Prioriterade släkten och hann inte i tid till det första. Möte med orienteringsgruppen igår kväll. Missade första deltävlingen av Brokillarnas påhittade SprintCup. Tråkigt, men hade kallat till mötet innan SprintCupen dök upp.
Imorgon träffar jag BroEva för att gå igenom höstens arbete på kansliet.
Snickrar på inbjudan till vår 25-mannaresan och väntar på att få svar på när det är sista anmälningsdag för 25-mannakorten. Konstigt att dom ännu inte har lagt ut inbjudan till Korten samt öppnat anmälan på kol.
Har tidigare bokat vår inkvartering på Skärgårdshotellet i Nynäshamn och senast den 9/9 måste jag meddela eventuella avbokningar. Så det börjar bli lite bråttom med att få reda på hur var och en vill bo och resa.

-Man skall följa sitt hjärta, sa Bodil Malmsten i sitt sommarprogram i P1. Det är inte helt lätt att göra speciellt när jag känner ett visst tryck från "samhället" att ha ett lönearbete som de flesta andra. Ideellt arbete har jag så det räcker till.
Imorgon skall jag alltså börja arbeta efter drygt ett års tjänstledighet. Får skylla mig själv. Kunde ha lämnat in ny tjänstledighet för länge sedan. Är inte alls säker på att det passar mig längre att arbeta som lärare. Tycker att det sliter alldeles för mycket samt att det inte längre finns plats för kreativitet och glädje sen Björklund tog över skolan med sina militärfasoner. Och så kommunen som arbetsgivare. Suck!
Har i alla fall lyckats förhandla ner tjänsten till deltid. Får väl se...

Dubbelmoral kallas det väl när jag inte vill åka till Turkiet på grund av politiska skäl men så fort jag hittade en orienteringstävling i Istanbul har jag inga dubier längre. Usch! Vilket dålig människa jag är!

Släktträff

Dålig uppdatering den här helgen men all tid och ork har gått åt till lördagens släktträff.

Jag, Systerdalkulla samt kusinerna Anders, Stefan och Eva hade bjudit in hela släkten på min pappas sida till släktträff till Vamlingbo nästan längst ut på södra Gotland. Planering och fixande har tagit nästan ett helt år och till slut blev vi 56 släktingar som träffades. Vi hade kunnat vara flera men drygt 20 kunde inte vara med.

På programmet stod otendag, faster Ingers släktforskning, gruppfotografering, lättsamma teamlekar med Svågerdalmas, genomgång av farmor och farfars gamla foton, vykort och tidningsurklipp som faster Gittan hade med sig, middag och prat, prat, prat, prat...

Det var verkligen roligt att få träffa allihopa som var med. Det är många som jag nästan aldrig träffar. Speciellt roligt var det att få träffa kusin Maria som jag inte har sett sedan hon var cirka ett år och som de flesta i släkten aldrig hade träffat. Det kan bli så ibland.

Faster Inger berättade lite om släkten och bland annat så har det visat sig att min pappas farmors mammas mammas (tror det var så) pappa, Lars Strömberg, var strandridare i Ljugarn.

Vid freden i Brömsebro 1645 lämnade Danmark Gotland till Sverige och efter det omorganiserades bland annat tullväsendet efter svenskt mönster. På Gotland innebar det att stränderna delades in i strandridaredistrikt. Strandridaren skulle bevaka stränderna och ta upp tull för det som infördes vid hamnarna och stränderna. Strandridare var en tulltjänsteman.

Vid hamnen i Ljugarn finns Strandridaregården bevarad och inredd efter vår släktings bouppteckning med inventarier med mera från Fornsalen.

Släktens strandridare var från Västergötland. Övrigt släkt på farfars sida är mest från Gotland, Öland och Småland. På farmors pappas sida är det bara Fårö som gäller och på hennes mammas sida är det Småland.

Så några riktiga gutar är vi inte vår släkt. Det lär visst krävas sju generationer bakåt för att bli godkänd. Undrar om det verkligen finns någon gotlänning som uppfyller det kravet? Vi bor ju trots allt på en ö som har bedrivit sjöfart och handel vida omkring i tusentals år och det är nog en hel del som har blivit kvar här istället för att återvända till sin hembygd.

Som till exempel min finlandsvenska Fiskgubbe.

Grynge nu och då

Det blev ingen skuggning. Ammanda valde att stanna vid familjens stuga. Förstår det. 23 grader varmt och äntligen lite vanlig gotlandssommar.

Valde då att springa bana 8 som var 5,3 km. Jag känner till terrängen en del och när det är så blir det ofta lite slarviga och svaijiga vägval. Det som är grönt på en här kartan är verkligen svårt att ta sig igenom i terrängen på de flesta ställena. De grönstreckade områdena består mest av blåbärsris, ljung och mycket höga ormbunkar som är lika sugit att springa i som på Avanäset.

Till tvåan ändrade jag mitt vägval halvvägs till kontrollen. Så får man inte göra. Fy! Hade varit bättre att springa runt om till höger på stig fram till stigkorsningen. Grönområdet fram till kontrollen var rätt lätt att springa i.

Till fyran fanns en uppsprungen stig från 2-dagars längs med beståndsgränsen. Det var bra men mindre bra var att jag hamnade lite för långt åt vänster. - Inte följa höjdkurvan? undrar kanske någon som inte vet hur tyrpiska gotländska sådana oftast ser ut. Nog med förklaring?

Till femman fanns det också en 2-dagarsstig genom grönområdet mitt på sträckan. Här är det tjockt grönt.

Tittade för lite på kartan på väg till nian och de som stämplade efter mig vid åttan (elitledaren och en dam från Garda) och tog stigen mellan stugorna var före mig vid skärmen. Fy igen!

Karta över samma område från 1972. Även om framkomligheten inte markerades var det inte så tätt i terrängen som nu. Antalet sommarstugor var lätträknade då för 27 år sedan jämfört med idag.

Banan är från sista etappen på 3-dagars det året. Minns att första etappen vid Sjausterstranden på Faulhammar kartan inte gick så bra. Startade efter kl ett men det var bara att tidigt på morgonen åka med familjen till tävlingen. Varmt var det och att dricka och fylla på med ny energi under den långa väntan på stranden i värmen var inte uppfunnet ännu.

Bittan och jag startade samtidigt, rusade på och gjorde dåliga vägval. Vi stämplade samtidigt vid sista och jag ångrar än idag att jag inte ens försökte springa om henne på spurten. Hon blev trea och jag fyra. Mer vet jag inte. Skrev aldrig upp tider med mera när jag var missnöjd.

Området från sexan till sjuan samt hela målområdet är sedan många år tillbaka naturreservat med en fin promenadväg från Grynge till Sjuaster.

Avslutade kvällen med en försenad födelsedagsmidag för Systerdalkulla med familj på Krakas.

Godast mat, bästa dryckerna, trevligaste personal och finaste miljön! Absolut bästa krogen på ön!

Veckans träning

- Nej, nu är jag frisk, tänkte jag igår och gav mig iväg på söndagens framflyttade långpass.
Efter 40 minuter kände jag kramp i höger ben. Gick lite och forsatte sedan springa. Efter tag började det även krampa i vänstra benet. Försökte springa lite till men gav upp efter 52 minuter. Gick lite till och tog sedan ny fart uppför backarna till bilen som stod vid Adre lucke. Skulle egentligen ha sprungit 73 minuter.
Tror inte att jag har haft kramp i benen sen jag var tonåring och tränade mycket. Så är det inte nu för tiden, alltså tonåring och tränar mycket.
Var väl ett för långt pass efter en veckas feber. Fy, fy!

Lättare träning på programmet den här veckan. Så 21 minuters löpning med styrketräning kändes som en barnlek innan jag gav mig iväg. Men benen kändes som elefantben och när jag klumpade fram upp, ner och upp,ner för vår enda vägbacke här där jag bor så var jag lite nervös att jag skulle orsaka en lokal jordbävning i Kräklingbo.

Torsdag - Intervaller på förmiddagen och sedan skuggning av Amanda vid motionsorienteringen vid Grynge.
Söndag - Kort långpass.
Om jag nu orkar efter lördagens stora släktträff. Lär väl bli en sen kväll.

Avanäset

Fårös nordöstra del heter Avanäset. Där finns bland annat den jättestora sanddynen Ulla Hau (syns lite i västra kanten av kartan) och den består som gott som helt av sand. På samma sätt är resten av näset en gigantisk bevuxen sanddyn där det växer tall, al och björk. Träden tillsammans med gräset sandrör planterades på 1800-talet för att stoppa sandflykten.
När man tittar in i den glesa tallskogen med de böljande små kullarna blir man verkligen sugen på att ge sig ut i terrängen och springa. Här finns garanterat inga stenar att snubbla på, men... sanden som sagt var... Sand, tvättsvampsliknande mossa, blåbärssris och ljung gör att man för varje steg sjunker ner till knäna i växtligheten. I de små sankmarkerna växer al och höga ormbunkar. Och de gula områdena är höga sanddyner. Så blir man sugen så kan man säga att det suger rejält. Men fint är det!

Kartan är från 1987 och banan från sista etappen 3-dagars 1990. Vi hade precis flyttat till Kräklingbo och vi lämnade vårt ouppackade hem för att bo i en liten friggebod vid en camping på Fårö. Första etappen var på den västra lättsprungna delen av Fårö och jag minns att det gick bra.
Mindre bra gick det när vi skulle sova. Studenten och Dottern hoppade som gummibollar upp och ner i våningssängen i den lilla skrubben och kunde inte somna. Till slut fick vi sätta dom i bilen och köra ett varv runt Avanäset så att dom somnade.
Andra etappen var det samma tc som tredje. Nyslaget hö gjorde att Fiskgubben blev dålig eftersom allergimedicinerna inte var speciellt verkningsfulla på den tiden. Det var bara att köra hem. Bilskrället stannade i kön till färjan och Fiskgubben fick nysande rulla bilen fram till nedförslutningen till kajen. Efter väntan på nästa tur hade motorn svalnat och vi kom sent hem. Mina föräldrar fick ta över friggeboden. Minns inte hur det gick på etappen.
Körde ut till Fårö utan familjen nästa dag. Var helt slut men orkade nästan hela banan. Från femman till sexan valde jag att springa runt på stigarna och vägen för att undvika sanden som sen inte gick att slippa. Minns att jag totalbommade nian. Var helt slut. Skulle ha stannat hemma.

Sanden på Avanäset innhåller ingen kalk vilket gör att man till exempel kan hitta vanliga gula kantareller. Sällsynta på resten av Gotland men finns inte heller i några stora mängder av på Fårö heller. Men vi letar ändå. Speciellt Fiskgubben tycker det är kul eftersom han är mycket bättre än mig på att hitta svamparna. Har bättre svampögon. Blir väl så när man är uppvuxen i de finska svampskogarna.

43-kavlen "Fem små orienteringstanter"

I år äntligen har våra yngre damer uppnått tillräcklig ålder för att jag skulle slippa vara med. Äntligen ett tipp topp lag och så bangar en efter en. Först Eva E som brukar vara grym på första sträckan. Orsak- något med släkt från Kanada. Sedan Ann-Marie. Orsak -vila onda foten. Sedan Nina. Orsak - Börjar jobba på måndag.
"Fem små orienteringstanter..."
För övrigt var det bara 32 lag anmälda. Vad jag minns brukar det vara över 50. Konstigt att det minskar trots att 21:or får vara med. Kanske för nära 5-dagars?
Vårt H 60 lag startade inte. Varför vet jag inte.
Bros herrlag i 43-klassen placerade sig på 13:e plats. Har ingen aning om om dom är nöjda med det. Blev åtminstone ingen felstämpling! Grattis!

Ingen gotlänning med på Ultralång SM. Antar att ungdomarna inte får mera ledigt från sina sommarjobb.

Augusti är fullspäckad med släktträff, orientering (egen träning, ungdomsträning, tävlingar, möten, planeringar), löpning, målarkurs och flytt av Dottern. Tydligen skall jag infinna mig för arbete den 13:e men jag vet inte vart. Har inte tid med arbete, inte i augusti i alla fall, så jag lämnar nog in en ny tjänstledighetsansökan.

Feber feber

Torsdag - Ja, lite piggare. Kan nog springa idag. Strax före lunch feber igen. Suck!

Fredag - Ja, ännu mer piggare. Kan nog springa idag. Strax efter lunch feber igen. Suck!

Idag - Är jag piggare? När kommer febern idag?

Dessutom löjligt låg feber straxt under 38 grader. Men ändock feber för mig.

Som dagfjärilsmätaren på fönsterkarmen vill jag också ut härifrån!