Orienteringstanten

söndag 22 januari 2012

C-vitamin

Då var det dags för en dos med C-vitamin. Vill så gärna tro att det hjälper när jag känner förkylningen börja krypa i kroppen.

Detta är rubriken på framsidan av dagens DN.
Vilken jakt menas?
Kan det kanske vara medias mobbingjakt på nästa politiker initierad av olika politiska prbyråer (eller vad det nu heter)?
Själv hoppar jag över tidningarnas mobbingjakter och byter kanal på radio och tv när de börjar tjaja om samma skitsnack om och om igen.
Hur kul kan det vara som journalist och pressfotograf att förmedla samma nyheter som alla andra medier och dessutom dag efter dag?
Vem skall jagas nu?

Efterord

SOFT-Lasse styrde arbetet med van hand och resultatet blev en del av kommande års handlingsplan för gotländsk orientering.
Men jag har lite svårt för ordet "kund". Alla vi orienterare är både kund och försäljare. Men blir det i som Frida från SISU föreslog, att bilda företag och sälja orienteringsutbildning till barn vars föräldrarhellre betalar dyrt än egnagerar sig i idrottsrörelsen, så kommer det att finnas många "kunder" men inga ledare.
Vår ordförande Ann-Sofie var modig som sa att "gubbarna var ett hot". Med det menade hon att de äldre duktiga ledarna och funktionärerna måste släppa in nya personer och dela med sig av all kunskap.
Hmmm...
Det är precis vad jag själv borde ha gjort för länge sedan även om jag inte är lika gammal som "gubbarna". Nu när jag stiger helt åt sidan orkar jag inte med någon överlämning eller mentorskap. Hoppas att jag åtminstone har delgivit mina erfarnheter åt de nyare samt de yngre ledarena på ett informellt sätt.

lördag 21 januari 2012

Riktig orienterare?

Sitter här med min andra kopp te denna gråa lördagmorgon i januari. Vidhåller fortfarande att januari är en av årets tre värsta månader.

Har anmält mig till Framtidsseminarium gällande orienteringen på Gotland. Inte som ledare, jag har avsagt mig alla ledaruppdrag, utan för att jag känner ett visst tryck på att jag borde vara med.
Tillhör ju den "pliktuppfostrade" generationen. Dagens unga (eller i alla fall yngre än mig) orienterare som borde ha tagit över ledaruppdrag från oss äldre är "lustuppfostrade" och gör nästan bara det som de har lust till för stunden. Gäller naturligtvis inte alla unga och jag är glad för alla de yngre som åtar sig olika uppdrag inom orienteringen.
Givevis tillhör jag även den generationen som har "lustuppfostrat" mina egna barn och är bland alla de äldre som får skylla sig själv att läget är som det är.
Hur som helst är ledarbristen inom orientering på ön ett problem som delvis beror på ovanstående men även på att många unga flyr här i från till bättre utbildningar och mera ekonomiska framtidsutsikter.
Eller är det de gamla som skall styra likt en hövding i sin klan?

Vi skall prata om vad en "riktig" orienterare är.
Jaha? Vad är problemet?
Kan det vara så att orienteringsrörelsen i Sverige är en snobbig sekt där man inte är välkommen på riktigt om man inte ser ut på ett visst sätt, tränar ett visst antal dagar i veckan, deltar i så många tävlingar som möjligt i tävlingsklass, tycker att O-ringen är den ultimata semesterveckan eller att tävlingsbanor skall vara så långa, svåra och terrängen vara superkrävande?
Om det inte hade varit så att jag hade blivit inskolad i sporten som litet barn med en orienteringsintresserad pappa är jag säker på att jag inte hade passat in i dagens svenska orientering. Jag vet därför att jag under alla mina år som ledare har deltagit i möten, som ledare vid tävlingar och som deltagare i tävlingar där jag ahr mötts av nedlåtande blickar och förminskande svar och attityder.
En sån där kort och tjock gotländsk tant kan väl inte veta vad orientering är och dessutom vara en "riktig" orienterare.
Tja, vad vet jag egentligen vad andra ledare och tävlande har tänkt och tyckt? Jag påstår att jag vet en del men framför allt vet bara jag vad jag har upplevt och det kan ingen säga emot.

En "riktig" orienterare är kanske ett problem för hela idrottsrörelsen idag. Vad är en "riktig" idrottare?